Se Neapel och dö

Se Napoli och dö, så brukar de säga, italienarna. Napoli, eller Neapel, är starkt förknippat med pizza, mandolin och tvätt som torkar på linor högt mellan husen. Neapolitanarna sägs vara charmiga, påhittiga, luriga och ha nära till både ursinne och skratt – beteenden som både krävs eller framkallas i den brokiga staden.

Neapel grundades av grekerna på 500-talet f Kr och har sedan dess tillhört många olika kulturer. Fram till sent 1500-tal var Neapel en av Europas största städer där både ekonomi och kulturliv blomstrade. När Italien enades 1861 blev Neapel, som då var större än både Rom och Milano, en del av Italien. År 1995 blev Neapels historiska centrum uppsatt på Unescos världsarvslista.

Ögonblicksbilder i trafikkaos

Napoli är känt för sin stökighet. Att röra sig i trafiken är underhållande, i alla fall om man är turist och har all tid i världen. Eftersom många inte bara dubbelparkerar utan även trippelparkerar, får trafiken kryssa på den yta som lämnats kvar. Att sitta i kö under rusningstid är som att se på film. Jag tjuvkikar in i bilarna runt omkring oss.

Jag ser en välklädd rundlagd pappa och en flicka, säkert hans dotter, som är i sexårsåldern. Hon sitter uppkrupen i framsätet utan bälte. Hennes stora bedjande ögon är klistrade på den besvärade fadern. Vad hon önskar hör jag förstås inte, men det är tydligt att hon har övertalningens gåva och att han har svårt att sätta gränser. Rådjursögonen går inte att motstå, han kliar sig besvärat i nacken, nickar motvilligt och suckar, förmodligen över sin egen vekhet.

Jag ser en intensivt rökande man i en liten lastbil med en trasig kyl på flaket. Telefonen är hårt tryckt mot örat och han pratar upprört med stora gester samtidigt som han tutar och skriker till trafikanterna längre fram. Han har svettpärlor i pannan och jag kan inte låta bli att oroa mig för hans hjärta.

I en liten vit rökfylld Fiat sitter två killar och lyssnar på musik, föraren trummar med fingrarna på ratten, deras huvuden guppar i takt. Vad de röker vet jag inte, men de ser ut att trivas trots totalstopp. Förmodligen har de insett att det är slöseri med energi att låta sig påverkas av tid och trafik.

Skönhet, fattigdom och dramatisk natur

Utanför fönstret ser jag även höghus och gamla pampiga byggnader, Neapelbuktens vatten är blått trots att regnet häller ner. Öarna ser jag inte för diset, men jag vet att de ligger där. Från Napoli tar man sig lätt ut till Capri och de mindre exploaterade öarna Ischia och Procida. Den sistnämnda har många av oss sett i filmerna Postiljonen (Il Postino) och The talented Mr. Ripley.

Se neapel och dö

Det finns ett ordspråk som lyder “Se Napoli och dö”. Det handlar om att man, när man sett den vackra staden, Vesuvius silhuett och bukten, inte kan begära mycket mer av livet. En modernare tolkning är att man ska passa sig noga och vara rädd om livet när man rör sig på Neapels gator. Kriminalitet, droger och fattigdom är ett tydligt inslag här och som turist gäller det att ha ögon i nacken. Smycken och andra värdesaker bör lämnas hemma och det är klokt att hålla sig i de lugnare och mer välbärgade delarna av staden.

Stadskärnan är vacker. Att promenera utmed Via Toledo och in i enorma Galleria Umberto Primo är trevligt och tryggt om man jämför med kvarteren runt centralstationen och i utkanten av stan där kåkstäderna breder ut sig.

Många turister gör bara ett kort stopp i Napoli för att sedan dra vidare till Positano och Amalfikusten eller Sorrento, Vesuvius och Pompeji. Trots arbetslöshet, droghandel och rånrisk måste jag säga att Neapel lockar mig att upptäcka mer. Det är en perfekt stad för den som vill uppleva både kultur och kaos.